Det har gått flera veckor av funderringar och grubblande kring vårkollektionen från Alexander McQueen utan att jag diskuterat den något vidare. Jag har liksom inte riktigt vetat vad jag skulle kunnat skriva eller säga, och varit rädd att förhasta mig. Men med enkel ärlighet tyckte jag inte från ett första ögonkast att Sarah Burton hade lyckats bevara McQueens extravaganca. Om det är för den gemena layouten eller för kläderna visste jag inte.

För inte så länge sedan fick jag reda på att Sarah Burton arbetat tillsammans med McQueen enda från startskottet och att hon skulle varit den som stod teamet närmast. Rykten eller inte så gav jag det ett nytt försök och kände med tiden att kollektionen var någorlunda lyckad och när jag lyckats få en överblick om vad resten av alla världens cybermodister ansåg fann jag mig på en relativt jämn nivå.

Nu till sist kan jag inte göra annat än älska Burtons kollektion. Jag är något av en svagis för McQueen och har allvarliga problem att släppa hans för all framtida absens. Men för att försöka vara så objektiv som bara möjligt förmodar jag att min vägran att till en början uppskatta Burton grundas i den fruktansvärt platta modevisningen. Är man van med de tidigare innovativa visningarna som hologrammet med Kate Moss från hösten 06 och de destuktiva kameratornen från Platos Atlantis, för att bara nämna några exempel, tror jag man med en början känner sig skeptisk. Men nu ett tag senare, ett stycke kunnigare, förstår jag enkelhetens skönhet och tycker numera det är ett givet kort som Burton spelade. En hängiven respekt gentemot sin föregångare att enbart fokusera på det som var det viktigaste för McQueen. Vackra klänningar.

Må den brilljanta jäveln vila i frid.

/ Alexis Blom