/Alexis Blom

/Alexis Blom

Once upon a time there were a boy and girl who travelled together, he was called Peace and she was called Chaos. Though opposite, they complemented each other and brought each a balance they could not have had alone.

He loved her without question Peace did, and she loved him in kind. But Chaos felt restlessness and eventually love took a seat to what churned within her. So one day without a glance back, Chaos went out into the world wherever her feet would lead, yet she would always return. For peace was always in her thoughts and her desire, despite where she may have been or with whom. Chaos could simply not see the side of Peace, for it is not in the nature of Chaos to understand such things ... but only to act on the desire of the moment.

To Chaos time meant nothing and to Peace, time is infinite, but love without fulfillment can breed bitterness in the best of souls.

Eventually the day came when even Chaos grey weary and thus decided it was time to find her way home and return to her Peace, whom she believed still waited. Yet when Chaos blew through the door there was nothing from what she left behind but ruin. She would not cry, but instead stood and set out again, determined to find her Peace. Ages she searched, leaving ruin on her darkest days and dust on her lightest. Until eventually she saw him, her Peace resting atop the mountain called Zen. Chaos climbed the steps - for in those days they were smooth, railing and all - and stopped just behind him. Though without the wisdom to consult empathy or plain common sense, Chaos spoke with selfish emotion and without thinking. How tired she was of wandering the earth, said she, that she missed him and was finally ready to settle and accept Peace. But Peace had waited for a very long time and grown difficult and Bitter. No longer could her love touch him, all there was was the pain she had caused and memory of all those ages.

He shunned her and Chaos threw back her head and screamed, a scream that crumbled the sides of the mountain itself -making any trek One had in mind from that day on difficult to impossible - Before exhaling and closing her eyes.

"Please" she whispered. The only subservience Chaos would Ever utter ... but Peace was lost to her.

Chaos began to spin, faster and faster before leaping from the now jagged cliffs and tearing on her way. Peace closed his eyes and his fists
clenched ... and it was at that moment that peace was tainted with Apathy.

/Alexis Blom

Jag vet inte hur många gånger jag bloggat och twittrat och länkat och postat och share:at denna videon. Så då skadar det ju inte att göra det igen! Detta är den absoluta konsten. Jag ber er, from the bottom of my heart, att lägga fem ynka minuter på Haus of GaGa's mästerverk. The Fame Part One.


/Alexis Blom

/ Alexis Blom

Man går ut, bränner pengar man inte har, gör bort sig och somnar på obekväma ställen. Man super skallen av sig och somnar i fyllematen. Man vaknar upp och man slås av ångesten. Ångest, ångest, ångest. Är det meningen att man ska må så dåligt av att ha så kul? Kommer man alltid ha ångest? Oavsett vad man gör? Och oavsett hur gammal man är? Är man inte inne i den delan av sitt liv som man så lätt passerar? Som man ska titta tillbaka på med glädje. Eller är det glädje? Man kanske bara luras och egentligen har, just det, ångest. Vi borde bättra oss. Vi borde agera utan att tänka lite oftare. Kröka mer. Knarka mer. Knulla mer... Jag vet inte, jag kanske har helt fel, men det känns som att ångest är lite passé. Men jag är ju bara ett vanligt fyllesvin, jag kan ha helt fel...
/Alexis Blom

Tidigare inlägg var inget annat än ett boktips. Inget annat. Gypset Style. Läs, läs, läs!

Hej på er. Nu har jag kommit hem från jobbet. Har haft en sån där dag som börjar dåligt men som slutat bra. Innan jobbet var jag och tittade förbi på Stadsbibiloteket för att se lite konst. Några elever från Medborgarskolan har ställt ut faktiskt väldigt fina målningar. Nu ska jag äta en omelett och sedan ska jag själv måla lite. Puss

/ Alexis Blom

Ja. Det är nu den 19 Januari och officiellt min födelsedag. Jag är nu 6 940 dagar gammal. Om 365 dagar och ca 10 timmar kommer jag stå och banka på bolagets dörrar för att ladda upp inför en kväll jag snabbt skall glömma. Jag längtar, det kommer bli fabulöst.

Jag ser här nedan i det uppladdade videoklippet att min blivande man har blivit galen, fast ja. "Blivit", det är väl ett bevis på att han ÄR. Flyr staden utan att nämna ett knyst! VET HUT.

Jag skall i varje fall sova mig igenom de första timmarna av min födelsedag för att vakna upp och avnjuta ett nyutkommet one tree hill avsnitt.

Som godnatt kommer här en magnifik bild tagen med en superhipp webcam på min födelsedag för 3 år sedan. Då jag var 16. Jesus.

Salut!

Sam Hilton

Igår lagade jag god middag. Det var fetaostgratinerad quornfilé till mig och kyckling till övriga familjen och min gäst. Det var sjukt gott. Efter det åt vi chokladmousse med crisp tillsammans med hallon och grädde. En riktig feting kväll.

Idag har jag tänkt laga spaghetti carbonara, med vegetarisk bacon till mig, och äkta bacon för resten haha. Älskar att ingen går med på att äta min vegetariska mat så jag, den enda som typ lagar mat i detta hus, tvingas laga mat med och utan kött varje dag. Jag kommer bli en fin hemmafru, och påtal om hemmafru älskar jag comhems nya reklam hahha. SÅ KLOCKREN.

Skall i varje fall börja med min carbonara nu. Den skall bli sjuuukt god.

Fast innan måste jag ju berätta om min fina blixt till kameran jag köpte igår.  20:- på erikshälpen! Jättefin är den. Den bländar alla hahhaha, man ser ingenting när man blivit blixtrad så jag tror jag skall ta med den ut om nätterna att ha som självförsvar. Köpte även boken Beg, steal or borrow, som är en biografi om babyshambles, på Bengans för 79:-. Den skall jag läsa snarast. Skall även ta upp min stickning igen tänkte jag haha.

SMARRRRR.



Sam Hilton

Jag har inget vettigt att berätta. Jo, en sak! Jag ska tatuera mig. Inspired by Rigby har jag bestämt mig för att faktiskt göra den nu, på underarmen - "copine avec qui on fait l'amour de temps en temps" som rakt av betyder knullkompis. Inga konstigheter...

För att fördriva tid har jag denna fredagskväll bestämt mig för att titta på Lagerfeld Confidential. För miljonte gången. En given dokumentär om mannen bakom dagens Chanel.  Pissing everywhere isn't very Chanel

Idag blir det sticky och billiga shots. Det uppskattar jag. Min lilla Mira är nu påväg hit, vi skall dricka whisky och cola innan vi beger oss. Jag och min ko-jacka.

Sam Hilton

Helgen spenderade jag i Uddevalla med Sebastian. Vi drack minttu, missade bussar, såg på family guy, såg på film, åt mat på Torp. Vi tänkte även köpa chokladmousse men när vi hade kommit halvvägs till affären bestämde vi oss för att det var för kyligt för att klara sig hela vägen dit och tillbaka, så vi vände.

Min bussresa hem var lång och på vägen över snötäckta landskap for allt möjligt runt i mitt huvud. Leva i celibat, nya tatueringar, platåskor, portugalresan med mera med mera. Jag fick även för mig att jag borde utöka mina kunskaper i franska genom att undervisa mig själv. Så det får vi se hur det går, det hade varit kul.

Väl hemma slängde jag ihop mina supergoda chevrémackor med pinjenötter och flytande honung på, smaskade i mig dem och satte mig sedan för att spela Zelda. Och där har jag befunnit mig sedan dess. Framför Zelda, i vardagsrummet, framför tv:n, med en kopp te. HUR HÄRLIGT SOM HELST.

Nu vet ni i varje fall att jag lever, och förtillfället framför mitt Wii! Där blir jag kvar ett tag, för jag äääääääääääälskar det, åh.

Tyvärr måste jag dock sluta spela nu eftersom jag skall till skolan. Såååå. PEACE OUT.





Sam Hilton

I höstas så åkte jag, Malin, Bergenholt och Falkenby till Paris i en vecka. Lägenheten såg ut som helvete och vi bråkade konstant, som förväntat. Nu planerar vi Paris på nytt! I Mars fyller italienaren Cristina år och vi ska ner på en weekend för att fira henne på VIP-Room.